Har aldrig känt mig som en del av något större ändå så vad spela någonting för roll. Alla står och pratar om hur de minns massa första stunder med varandra men jag är inte med i någon av de minnena. Ler och nickar. Kul. Kul att ni har det bra.

 

Jag vill härifrån, bort från hela Europa, vill bara att kejsarens pojke ska be mig flytta in men det gör han inte. Jag skulle säkert få, men engagemanget är alltid så jävla lågt. Skulle få fixa visum, pengar, förståelse för utbildning och jobb, allt på egen hand. Det ska man väl, men. Sa att det enda dokumentet han behöver för att resa till Sverige är ett giltigt pass och då sa han "Jaså?", som om han inte ens kollat upp det själv. Han har haft ett och ett halvt år på sig. Han har lovat att komma hit i sommar men han har fortfarande varken pass eller biljetter.