Om jag idag hade pratat med jag för ett år sedan om vår älskade vän i USA (har för övrigt fått godkännande att åka dit nu) så hade jag kanske sluppit att bryta sönder och samman som jag gjorde. Alltså, först var jag ju bara sur. Sedan var jag ursinnig. Sedan var jag död inombords och började svimma hur och var och när som helst, slet ut mig själv, etc. Tänk att ha sluppit det. Tänk att ha vetat i förväg. 

 

Jag i våras hade nog också behövt några slag på handen, nu när jag tänker efter.

 

Nu ska jag krypa in under mitt skrivbord och läsa det jävla tresidorsbrevet som har brutit ner mig och byggt upp mig fler gånger än jag orkar hålla reda på.