Alltså är _så_ trött på att bara ligga i sängen varje dag men tanken på att inte göra det är fan helt debiliterande? Orkar göra en grej om dagen. Alltså, jag vet att jag blir förlåten för mycket av min omgivning pga diverse sjukdomar i kroppen så väl som hjärnan men jag är då trött. Jag vill våga sånt som alla andra vågar. Varför jobbar jag inte? Varför söker jag inte utbildningar? I huvudet har jag redan bestämt att jag inte klarar av det. I huvudet samlar jag bara forna negativa upplevelser av allt som jag förväntas göra nu och det är så läskigt, så läskigt när målen inte finns och inte viljan heller. Tecknar och skriver mycket nu, men det spelar ju ingen roll när det inte möter någon standard. Får höra "saknar dig" hela tiden, men telefonen ligger tyst dagarna i ända. Är det själviskt? Jag orkar inte försöka själv. Jag vet ju redan att alla säger nej.

 

Åker till Stockholm om en vecka och det är typ också en jättehemsk tanke 50% av tiden, för det är inte i min säng. Läskigt. Blev bortskämd och sinnesfet på att få ligga orörlig i hans säng med armarna runt hans midja dag ut och dag in. Och sen inte mer. Förstår någon det? Att plötsligt en dag bara, inte mer. Jag tänker åka igen i vinter.