Har liksom aldrig haft ett ord för att uttrycka den där dumma 2% av kejsarens pojke. Den där delen som svider lite, gör att systemet står still i någon sekund och man bara stirrar. Varför var du tvungen att säga så.

 

En gång står hans förnamn med i tidningen. Någon annan gång på tv. Flera gånger till på flera andra ställen. Det är aldrig han, men jag brukar känna att mitt hjärta slår något extra slag ändå, bara i fall att.

 

Jag har säkert sagt det här, men tredje dagen jag var i USA så var vi i någon typiskt pittoresk stad som var jätteliten och gullig. Och så kollade vi i en massa butiker, köpte bagels och te, bla bla. Sedan står vi inne i någon affär och jag sätter mig på huk och håller i en bordskant och får ur mig att "jag kommer svimma". Fast det gör jag inte. Men vi sätter oss på en bänk utanför och jag pratar snabbt om blodvärden och vikt och sjukdomar och han lyssnar men jag skäms mest. Jag har aldrig tagit emot oro från någon på det sättet förut, det är massa saker jag inte vet hur man hanterar för jag har aldrig tyckt om någon på det sättet och nu sitter jag här med språkbarriären och bara lyssnar och nickar.

 

Fan. Var du tvungen.