Och inte mitt eget liv utan omständigheterna som utspelar sig nu, så tänkte jag göra en grej. Ni vet när par har varit ihop i x antal år och vill ge råd till alla andra par med total negligens mot att alla människor är individer med separata tankar och känslor och uppfattningar? Det är jag nu. Jag och mitt extremt framgångsrika tio månaders förhållande :-))))) Skoja det är inte ens den vinkeln. Ska prata distans. Kul. Varför stakar jag upp detta som om jag är en ståuppkomiker som inte vill släppa in pauser i min monolog

 

Såhär upplevde jag min resa till det mansätande djävulslandet;

 

Redan andra dagen efter hemkomst försökte jag tro att jag fått perspektiv på mig själv. Och så fortsatte jag varje dag. Analyserade känslor som bara var ett dygn gamla som om jag skulle hinna gå igenom 639502 stages of sorrow på en vecka. Som om varje dag var ett steg närmare att må okej igen? DET ÄR INTE SÅ. Men det var säkert också bra för min personliga utveckling eller något.

 

Om vi ska gå händelserna i förväg för att hålla kvar uppmärksamheten så blev inte händelsen neutral förrän ett år senare, alltså i vintras. Då var det långt bort nog för att jag skulle kunna vara objektiv kring vad som hänt. När jag inte längre kunde säga "förra vintern" angående när jag senast såg honom så hade tillräckligt med tid passerat. Och detta är såklart väldigt onyttigt beteende eftersom enda anledningen att det är okej är att jag har glömt väldigt mycket kring vad som hände, och att våra känslor utvecklats väldigt mycket sedan vi senast sågs. Så, ett år är tiden det tar för att hjärtat ska sluta göra ont, och även tiden det tar för att hjärnan ska tappa intresset för det kroppen upplevde då.

 

Jag trodde det svåraste var att sitta hemma veckan efter, men det svåraste var 1. att säga hejdå (såklart) och 2. ett par månader senare när jag slutade fungera helt. Detta förstår jag inte förrän nu, men det var så jävla svårt att fortsätta med någonting alls. Första månaden försöker en distrahera sig, pratar väldigt mycket med dem runt omkring sig, osv. Berätta allt. Jag kom hem i januari. I mars kunde jag knappt stå upp längre. Julia sa att varje gång vi ses fanns det mindre och mindre av mig.

 

Sedan började det göra jätteont när han gjorde saker med andra. Alltså typ umgicks med kompisar. Pratade om andra. Varför inte mig? Blev väldigt knäpp av att han inte uttryckte sig om mig så mycket som jag tänkte på honom. Det hade varit så himla viktigt för mig att bara ANDAS men det gjorde jag ju inte heller.

 

Sedan blev vi ihop på riktigt och har bråkat asmycket. Ska göra detta till en broschyr!! Guiden till en miserabel existens