Jag önskar att jag älskade min mamma. Jag önskar att jag var Chantelle i celebrity big brother uk 2006 som bara pratar om sin mamma. Som är van att ringa sin mamma tio gånger om dagen. Som vet att hennes mamma har uppfostrat henne och tagit hand om henne ochh brytt sig om henne. Jag önskar att jag och min mamma någonsin hade haft ett långt samtal som handlade om mig. Jag önskar att de gångerna jag var liten och tänkte att nu, nu ska jag ha en lång seriös diskussion med min mamma som de har i filmer och hon kommer ge mig goda råd och ta mig seriöst och det kommer inte vara obehagligt för hon är min mamma - jag önskar att hon inte hade blivit arg på mig för att hon trodde att jag ljugit, eller borstat bort det för hon inte förstod att jag var ledsen, eller sagt "Jag förstår inte" och jag gav upp för det var för svårt.

 

Jag önskar att jag älskade min pappa och han hade uppfostrat mig strängt men jag hade förlåtit honom och han hade varit mer än en konstig, rolig rumskompis. Jag önskar att han lärt mig något som inte var hur man slåss eller hur man vinner ett bråk genom att vara en helt genomvidrig person som skrämmer alla i sin närhet. Jag önskar att det inte var så att den enda gången han sagt att han älskar mig var när han var full på soffan och jag var nio år. Jag önskar att den första gången jag såg honom full inte var när jag var sju år, och jag var dum och försökte hjälpa honom, och förklarade hur en satt på en stol. Jag önskar att han inte tog in alkoholismen i vårt hem och förstörde så stora delar av mitt liv. Jag önskar att mina kompisar inte sagt hundra gånger om; så trevlig din pappa är.

 

Jag önskar att mina kompisar inte hatade min pojkvän och tyckte han var hemsk. Jag önskar att folk inte sa "så länge du är lycklig så" för det är så genomskådligt - jag önskar att jag inte bodde här utan med honom och inte behövde höra något mer.

 

Jag önskar att han kunde be mig flytta in. Jag önskar att vi inte närmade oss vår ettårsdag utan att ha sett varandra.

 

Jag önskar att jag inte hört min pappa kalla min mamma för kossa, kärring, idiot, hora. Jag önskar att han aldrig fått för sig att det var ok sålänge han bad om ursäkt nästa dag. Jag önskar att han inte gjorde om det varje kväll. Jag önskar att jag aldrig blivit indragen i bråk. Jag önskar att mina lågstadielärare hade kunnat se igenom mig och förstått att "Jag gjorde inte läxan för jag hittade den inte" betydde "Jag gjorde inte läxan för jag satt och lyssnade på mina föräldrar som skrek på varandra hela natten".

 

Jag önskar att jag hade fått självförtroende av mina föräldrar. Jag önskar att jag hade fått fler vänner i fritidsaktiviteter och vågat gå på mer än en lektion i dans, en termin i cello. Jag önskar att jag inte låtit mig själv bli utmobbad ur kören. Jag önskar att jag inte låtit mig känna mig ful och tjock och jobbig och lättstött hela min barndom. Jag önskar att jag inte lyssnat när varje kille i 4B kallade mig saker. Jag önskar att jag sagt ifrån när Thea klämde mina fingrar i en dörr och skrattade eller när david slog en hammare i axeln på mig på träslöjden. Jag önskar att jag inte fortfarande var ledsen över att ett random på en hemmafest förra året sa att jag såg ut som att jag kunde vara Sointus mamma.

 

Jag önskar att mina föräldrar kändes som föräldrar och som vänner och som en familj. Jag önskar att jag kunde gå till dem och säga att jag kan fortfarande inte gå undan från vågen, att jag skulle vilja gå till en psykolog för jag har varit ledsen väldigt länge, att jag skulle vilja gå till en doktor för jag är väldigt säker på att jag har en blodsjukdom och den är anledningen till att jag är helt säker på att jag aldrig kommer få barn.

 

Allt det här.

 

Men det enda mina föräldrar vet är att jag hatar svamp och lök och yoghurt.