En grej som många nog aldrig lär sig är att om man bara säger det man tänker (till en acceptabel grad, då) så är man sig själv hela tiden. Tänkte häromdagen på hur det var att vara 13-14 och äsa igenom ett sms 20 gånger innan man skickade det. Arrangera om kommatecken och enstaka ord för tänk om det finns något att bli hånad för. Sen inser man att ju mer man driver med sig själv, desto mindre gör andra det. Sen inser man att man kanske inte ska vara vänner med folk som alltid är ute efter att hacka på aviga detaljer till att börja med.

 

Har blivit psykoanalytiker av att vara så mycket med mig själv men iallafall. Jag: stressad av att ha ett lugnt liv. Det enda jag någonsin lovat mig själv är att jag aldrig ska vara en sån person som "hatar julen" av diverse anledningar men jag räknade aldrig in i ekvationen att i mitt liv kommer jag komma att vara ensambarn i en skiljd familj som firar skiljd jul med nya partners och helt absurdt nyfikna pensionärer till släktingar som fan ska ha ett helt 24-timmarsschema på hur min julafton kommer se ut. Jag har fullt upp med att över att låtsas vara ett kön och sen ändå vara övertygande som det andra trots min cismundering. Hahaha. Även, snälla, låt mig inte få julklappar av Pappas Nya Tjej. Det är obekvämt och otajmat nog att bli inbjuden till hennes familjs julhäng, och att hon sedan ska vara i mitt tvårumshem hela julafton och juldagen. Hon är perfectly nice som jag alltid säger men jag har bara haft en (1) skiljd jul innan. Det är så konstigt att man i vilken ålder som helst kan bli blindsided av föräldrakonflikter.

 

Annat: Får jätteångest av att behöva "se ut" som den identitet man presenterar sig som för det räcker ju inte att bara säga det. NÅGON frågade om jag hade min hårförlängning för att jag hade träffat min mormor samma dag vilket är 1. sant, men är det på något sätt tabu för mig att se ut på det sättet bara för att alla numera vet att jag är en kille? Själv har jag varit fullt medveten sedan 14 års ålder och ändå alltid klätt mig exakt såhär. Det har inte varit av rädsla. Jag har alltid gjort ett aktivt val.

 

Jag pratar alltid med C om att allt hade verkligen varit 500% enklare om jag bara hade varit en cisbög som gillade smink. Det är ju ändå "coolt", på något sätt. Hade kunnat vara instagramfenomen och "så himla unik och stark(:" eller något. Men transpersoner får ju inte vara det. Folk lär ju tro vid det här laget att jag har "ändrat mig" eftersom jag aldrig "klär mig som en kille". Inte för att bli för personlig och grafisk men jag klarar verkligen inte av den här tillvaron efter att ha varit med C som förser mig med artificiella könsorgan och ser världen som jag vill. Att bli presenterad som Han för vem som helst oavsett situation och utseende.

 

Jag känner bara en till transperson i hela Sverige och den är i Stockholm. Jag är så ensam.