Jag spenderade midsommarveckan hos Prins Alexanius, så nu har jag fyllt sommarens händelsekvot. När jag satte fötterna på centralens osedvanligt utslätade asfalt så visste jag att så fort jag kom in i bilen skulle det rasa, så jag stod där ett tag. Trummade med högerfoten. Funderade på att röka men det luktar så mycket. Tänkte springa till spårvagnarna och kanske åka hem till - vem? Vem finns det? Funderade på att gå in i centralen och köpa en biljett till Bålsta, utan retur, ringa mamma och säga att tåget hamnade på fel spår och åkte tillbaka. Hade nog suttit på stationen då och inte vågat åka hela vägen hem till Alex för att jag skämts, och för att jag vet hur klängig jag är. Jag kunde ha kommit fram mitt i natten och gråtit och bett om ursäkt. Och kanske insisterat på att sova i badkaret för att inte störa någon. Och gråtit, ja. Fast mamma stod redan på parkeringen och det där med att gråta, det var tvunget att komma. Inte hos Alex. Inte i bilen. Jag ringde Julia och bad henne träffa mig nästa dag. Hon kanske förstod. Antagligen inte. Jag sa det ju inte.