Förlåt, jag har uttryckt mig oklart.

 

Kejsarens pojke är en sinnessvag, inkräktande, bortskämd slyngel med privilegier som världen inte skådat sedan jag var rik. På grund av det där sista så kan jag aldrig komma fram till vems fel det är egentligen. Mitt självhat har slagit rot runt varenda levande cell i min kropp, så jag ursäktar alltid mig själv, underordnar mig hans idiotier. Letar upp de smulorna självgodhet han tappat i sig själv, för att få honom att stå ut en dag till. Säger att vi alla är så himla stolta över honom, säger att det är en bedrift att han tog sig igenom en dag till, säger att han är så duktig som har stått ut i hela två veckor. Tack, säger han, efter många om och men. Sedan försvinner han. Han är borta sedan igår kväll. Han tror inte riktigt på det jag säger, och han lämnar konversationen. Jag gör detta, om och om igen, säger att jag är så jävla stolt, att alla älskar honom och kommer stötta honom vad han än gör, att han kan ta sig igenom även denna dagen.

 

Och samtidigt sitter jag på andra sidan och skulle aldrig tro ett skit på det jag säger. Jag vet att ingen är stolt, att ingen älskar mig som högsta prioritering. Det säger jag inte för att samla medömkan, utan för att det är bara början på kontrasten mot honom - han har ju för fan två! Två jävla stöttepelare och jag är den ena, den minsta, reserven. Och jag är så jävla dum i huvudet. Hur fan kan man bli så jävla förälskad. Hur blir självhatet så högt att man nöjer sig med detta? Hur blir det det bästa som någonsin har hänt, hur blir man så avstängd från omvärlden att han är den enda som vill ha mig längre?

 

Jag ljög inte ett jävla dugg. Jag vill bara veta vad han tyckte, har han fått veta att jag är en hora än? Vad tycker han om det? Skulle han vara stöttande för att han tror att det är det jag vill, istället för att förklara att jag måste sluta? Hur kan han inte se att jag är ett enda kort samtal från att ta livet av mig, och har varit det i snart två år?

 

Självhatet, gott folk. Här har ni hen, hen som lade 10 000 kronor på att åka till andra sidan jorden och vara någons reservhora, och tycker det är värt det även i efterhand.