Jag skulle gärna i detalj berätta om vad som har hänt under min resa, men varje gång någon har frågat så har jag tappat bort alla minnesbilder, eller så har allt stakat sig i halsen, och jag har fått luta huvudet bakåt och tvingat in tårarna i ögonhålorna igen.

 

Men då jag satt på Dulles International Airport i två timmar och fulgrät så skrev jag ner lite av det som hade hänt i min lilla anteckningsbok där jag skriver om hur jag möter folk. OCH DEN HADE JAG TÄNKT CITERA NU MEN DET GJORDE FÖR ONT ATT ENS LÄSA UR DEN HAHAHA!!!!

 

...Såhär är det. Jag är jättenaiv i alla sociala interaktioner, och ännu naivare då jag ska återberätta dem. Detta kombinerat med att karln jag hälsade på är en av de mest idealistiska människorna i världen gör att allt låter skitdumt. Det var säkert det också! Vad fan vet jag. Då får det vara dumt och naivt för jag hade så jävla fina stunder och ibland mådde jag röv men det måste också hända, annars vet man inte när man har det bra. (Sedan börjar man spela maktspel och så går det utför.

 

...Va?)

 

Träffade kejsaren och hans pojke, alltså. Själva anledningen till att jag revampade den här bloggen i somras, för att jag inte kunde hantera de där två. Om ni undrar hur det gick så är svaret att det är jag som har en jävlig jobbig inställning 80% av tiden, helt enkelt.

 

Annarsch då?