Jaha. Jag hade tydligen inget emot att leva den här veckan heller. Eller alltså, periodvis lägger man sig ju på golvet och ger upp, men nu är det på alldagliga stresstider, typ tidiga morgnar och söndagskvällar. Det brukade vara lördagsförmiddagar, men när jag sa det så lyssnade ingen. De hörde bara sig själva och tillämpade det på mig. Nu kan de göra det felfritt för en gångs skull!

 

Jag hittade ju förresten lo zucchero häromveckan, eller när det nu var. Och så idag bara, är han där. Och pratar som om det inte har gått tio månader. Eller alltså, han har ju levt hela tiden, så det är ju inte konstigt, men för mig är det det. Han lever! Hurra!

 

Hahahaha okej, i tisdags morse då. Pojkvaskern har lämnat 4 jävla meddelanden till mig, jag stirrar på den röda notifikatorn i typ tio minuter tills jag vågar klicka och det tar bara ett meddelande för mig att börja grina. Det är liksom inte bara jag som fortfarande ältar ett ofrånkomligt avsked. Åh, han är fin. Och ganska korkad också.

 

Ehh, jag är trött och kall och lite äcklad. Vi slutar här.