Jag ljög för honom imorse. Fast det kände jag inte av förrän det var för sent. Och nu känns det som att det var sant ändå, för jag tar ju faktiskt allt de ger mig, utan ett enda klagomål. Precis som jag skriver om i mina berättelser. Precis som jag glorifierar i mitt huvud. Men egentligen är det bara fruktansvärt sanningsenligt.

 

Förutom den där delen där jag kommer hem och någon väntar på mig där.