Ibland när jag och Vinh gör fula miner åt varandra så kan han sjunka ihop och säga "Åh, jag önskar att jag också hade stora ögon". Det är så snällt. Så snällt just för mig, eftersom att när jag gick i första klass sa Markus Palmqvist som gick i nollan till mig att jag alltid såg trött ut, och det var därför den andra Ellen i hans klass var sötare än mig. Ellen var min vän, och satt där bredvid mig, och sa åt honom att gå. Jag satt tyst med mina försiktigt påtagna plattformsskor i kristallprytt mockaläder. Det var mitt andra par, eftersom jag växt ur de gamla men varit så fäst vid dem. Min mamma hade letat upp ett par större och gett dem till mig, och sagt att jag ju var så fin i dem.

 

Jag var sex år gammal och fick alltid frågan om det fanns någon jag gillade, för det gör man tydligen då, man är ett gulligt småbarn som håller hand med någon och kramas lite extra. Så jag trodde alltid det, att jag var tvungen att vara söt på det sättet. Men ingen stod någonsin bredvid mig. Det är fortfarande så. Och så hade jag en bästa vän som var mindre, smalare, nättare, gulligare och finare. Hela livet blev vi jämförda. Jag kunde inte vinna. Jag hade bara sneda tänder, tjocka kinder, smutsblont hår och stora myskläder. Ja, och trötta ögon.

 

Ett år senare fick jag glasögon, och då slutade jag väl se trött ut. Behövde inte kisa längre, men det visste jag inte att jag hade gjort då. Jag blev lång också. Fick sådana där armar som inte passar på kroppen. De gör fortfarande inte det. Men hon var alltid smalare, alltid lika lång, alltid sötare. Jag minns att hon stolt visade upp hur hennes glugg mellan framtänderna stängts av sig självt, och hur de där rundade piggarna på "spetsen" av framtänderna hade slipats ner. Mina var fortfarande långt isär och rundade, som kanterna på tecknade moln. De är fortfarande det.

 

När jag gick i sexan hade alla ett socialt liv, fast jag var bara tolv år och rädd. Jag blev ledsen så som man kanske inte får när man är i gränslandet mellan barn och tonåring, för vad visste jag egentligen om livet? Jag satt där med en stor, blå tofs som min mormor köpt till mig, och med skakiga händer hade jag tagit på en ljus, ljus, limegrön ögonskugga bakom glasögonen som definierade mig. De gör fortfarande det. För det enda folk såg var att jag hade glasögon, och jag gillade säkert skolan, och jag fjäskade säkert för lärarna, och jag älskade säkert att plugga.

 

Men jag kom hem och grät, och blev kräkfärdig varje morgon, och lärde mig hur man fejkar en förkylning på bästa möjliga sätt för att slippa allt, slippa vara den.

 

Jag behöver inte ha stora ögon nu. Jag behöver ha dem för tio år sedan när jag sitter i Landalaskolans matsal och mår dåligt för att jag har övertygat mamma att köpa dyra skor till mig som ingen ändå ser.