Bara för att det gjorde ont innan det blev bra så vill jag inte påstå att jag är ledsen längre. Men alltså. Existensen. Den är ju meninglös och repetetiv ändå.

 

Har jag berättat om dokumentet? Vad ska jag göra med det? Hon har inte tid att läsa det jag skriver längre. Eller så har hon det, men hon får faktiskt inte. Inte nu längre. Jag klarar inte av att prata med henne längre. Hon vet ingenting om mig.

 

Jag vill inte vara den som är den, men vad fan. Jag känner mig inte okej runt folk. Kan inte ta diskussionen. Det närmaste jag kommit en seriös konversation om problem var förra veckan då jag, full som ett svin, stod och rökte utanför en klasskompis dörr och pratade med ännu en klasskamrat om mitt förhållande. Om hur jag inte vågar berätta om det för någon för jag är rädd att ingen ska förstå. Att de ska tycka synd om mig. Att de ska tro att jag blir lurad. "Att de ska tro att jag blir utnyttjad. Men hur skulle jag bli det? Han är på andra sidan jorden. Han säger de finaste sakerna jag någonsin har hört till mig. Hur kan det vara fel?" Och hon höll med mig. Helhjärtat. Och sa att hon kunde inte lämna sin kille heller, trots moraliska omständigheter. Och jag sa att det var okej.

 

Han är inte någon stor, modig man som ska skydda mig. Han är världens minsta prins och jag älskar honom så jävla mycket och det bästa jag vet är när han säger "om du var här skulle du slått alla som säger saker om oss till spillror". Och han förmildrar min existens.

 

Men han

är

inte

här