Har en alldeles för oändlig förmåga att tillämpa psykologiska komplex på folk utifrån det de berättar för mig. Ser mönster i allt. Ser hur min stockholmspojke bygger hela sitt liv runt att bli omtyckt bli hörd bli sedd, för att hans familj aldrig gjorde det. Ser hur min socialistiska vapendragare pratar om män som om hon åtrår dem men hon gör inte det, för hon har haft ett så otroligt bra förhållande med sin pappa genom sitt liv, sett honom växa och uppnå, och hon har insett att hennes liv är just hennes och inte ett begrepp att slängas mellan vinglas och gatuhörn. Fatta den känslan. Fatta att vara HEL, hur jävla orättvist är inte det. Och så är man inte trasig nog heller!! Inte filmtrasig. Inte snygg och med en filmkamera som ser en röka i fönster med guldsmycken och även om man hade det så skulle det ju inte direkt hamna på någon biograf.

 

Fast det känns typ bra när ens sorg är snygg. Typ igår när jag kom innanför dörren och gled ner på golvet och skrikgrät i tjugo minuter men jag hade ju iallafall högklackade stövlar och figursydd kappa!

 

Är sååååå trött på patriarkatet. "Tycker du det är pk att ha på sig klackar när det uppenbarligen är en konstruktion för att handikappa kvinnors möjlighet att springa?" VARFÖR SKULLE KVINNOR BEHÖVA SPRINGA??? SLUTA JAGA DEM ISTÄLLET DITT JÄVLA ÄCKEL

 

Vad pratade jag ens om? Ah, psykologi. Poängen är förövrigt att jag dras till folk med daddy issues för att jag själv har dem grovt men har sluppit den lilla detaljen där jag söker mig till män som påminner mig om pappa. Tänkte mer känslomässigt, det här med att aldrig vara bra nog, etc. Kejsarens pojke kan till exempel inte ens köpa kaffe utan att undra om hans farsa skulle misstycka

 

Häromveckan han ba "vi kan ju ha sex i duschen när jag hälsar på" jag ba "så högt upp når du inte ens" hahahahahah