Jag hoppas att den här bloggen slutar med att jag bor där. Vad meningslöst det skulle vara annars. Jag vill att han är slutet. Jag vill göra alla besvikna och bara sticka. Nästan alla sa att jag inte borde vara hans vän, att jag måste släppa honom helt för att gå vidare. Jag vill inte gå vidare. Han är inte min pojkvän, behöver det vara slutet? Varför är tvåsamhet det högsta målet? Han sa att han läste en statistik som var att fler i vår generation väljer ett liv där man lever med alla sina kompisar istället för att vara ett par som köper hus och bildar familj och att det gjorde honom hoppfull. Om folk träffade honom skulle de kanske förstå. Eller inte alls förstå. Jag tror alla tror att han bara är en till snubbe precis som alla här i sverige är. Det känns som att folk borde känna mig bättre än att tro att jag skulle bygga mitt liv runt en Snubbe. Han är inte ens i närheten av den breddgraden. Han är den finaste personen jag någonsin har träffat, när jag började gråta så lade han sin panna mot min och kliade mig i nacken och fångade alla tårar en och en. Jag tog beslutet när jag var 15. Att jag aldrig skulle släppa honom. Vi har gjort mer gott än ont i slutändan.

 

Försöker träffa kompisar nu. Det är så svårt. Glömde att jag hade kommit ut och vissa aldrig hade hört om det förut, glömde att jag måste vara assertiv här för att folk fortfarande kallar mig samma namn. Ni fattar inte hur svårt det är att inte säga "NEJ MEN JAG FÖRSTÅR ATT DET ÄR SVÅRT, DU HAR JU ALLTID KALLAT MIG DET HÄR" och ge folk en ursäkt att inte anstränga sig. Jag förstår men det är inte ok. Om det var ok hade jag inte sagt att jag hade ett nytt namn nu.

 

Ska träffa en öbo ikväll. Hon kommer inte ens våga röra ämnet.