belmont drive

jag ser mitt liv här. alla andra gör det också. jag började räkna kvarstående dagar redan efter första veckan för att jag är så rädd för att åka hem. jag drömmer om det varje natt. han försöker säga att jag är ju här nu och vi ska ha kul men jag bara gråter. det kommer jag ångra sen, såklart. varför påbörja depressionen innan vi ens avslutat. jag har hela två veckor kvar och ändå. det var thanksgiving igår och vi firade ingenting men åt god mat. det var en jättefin dag. vi åker på soliga motorvägar och lyssnar på dålig musik. nu vaknar han snart, och så gör vi kaffe och står på trappsteget ut. om du bara visste hur mycket jag älskar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0