Idag är det ett år sedan. Jag glömmer ju aldrig någonting som har hänt sedan 2011 och framåt. Så nu är det exakt ett år sedan den 3e oktober 2014 ca kl. 20:30. Ett nytt meddelande. Han har tänkt på det mycket. Men det kanske vore bättre om vi tog en paus, "No matter how indefinite" "How long?" "Maybe it's better if it's permanent".

 

Vill inleda med att jag har växt mer det gångna året än alla andra år i mitt liv sammanlagt på grund av detta, och vår relation har dessutom blivit helt obeskrivligt 500% bättre. Vi var inte glada då. När jag läser det nu så är det helt obegripligt att vi ens stod ut. Det var så mycket fel. Jag säger inte tack vare något alls, jag säger bara, jag är så glad att vi är där vi är nu. Att vi lärt oss allt vi kunde lära från det som hände. Personen jag var då, och personen jag hade att göra med - de två finns inte längre. Det är i the ethers of infancy, nästan. Så långväga.

 

Men jag tycker ändå det är hälsosamt att diskutera sånt som har gjort ont.

 

Jag har en vän som är en månad in i sitt första heartbreak nu och jag försöker ge all kunskap jag har, sånt som jag hade behövt höra. Förstå att, inom den månaden som föregick den här dagen så hade mina föräldrar skiljt sig efter sin egna otrohetsskandal och drivit ut mig ur huset vid otaliga tillfällen för att de skrek på varandra så mycket. Jag har hört min pappa kalla min mamma saker som jag aldrig skulle kunna kalla någon annan människa. Jag hade precis slutat att telefonsäljarjobb som tagit så mycket på min redan existerande telefonfobi och sociala kompetens och, till stor mån, konfrontationsförmåga. De var i tidningen ett halvår senare för bedrägeri. Men iallafall.

 

3e oktober 2014 kl 20:30 spricker hela mitt skelett. Jag visste inte. Ingen hade varnat mig om att man får fysiskt ont av att bli lämnad. Ingen hade berättat om kramper och hur sorg manifesterar sig i ens inre. Om hur man inte sover och man aldrig heller riktigt vaknar. Om hur musik slutar låta och filmer slutar synas och mat slutar smaka. Om hur man inte kan bli frågad var kökssaxen är eller om man kan köpa mjölk utan att bryta ihop.

 

Ni förstår inte ens hur mycket jag skrev till honom. Jag skulle säga minst fem fullängdsmeddelanden per dag. Ibland om hur ont det gjorde, ibland om hur jävla elak han var, om hur orättvis han ändå hade varit i ett helt år och att det borde ha varit jag som lämnade honom, inte vice versa. Inte efter hur han ställt in en hel sommar. Inte efter hur han pratade om mig när jag inte hörde. Och ibland meddelanden där jag låtsades att allt var som vanligt och pratade om vad jag sett när jag var på promenad med min hund. Mycket om hur han kunde valt en bättre tidpunkt än tio dagar innan min födelsedag. Elva dagar innan vår årsdag. Hur kunde han. Han sa, det hade gjort lika ont även om han väntat till efteråt.

 

Åkte till Stockholm i november, precis när jag äntligen hade gått en hel dag utan att gråta. Behövde vara med någon som var lika arg som mig, som hatade honom för vad han gjorde mot mig. Bort från 50% bortresta vänner och resterande 50% som aldrig sett mig gråta förut och tog avstånd nu, för det var skrämmande. Satt på en improviserad terrass och rökte paket efter paket. Grät bara en gång på golvet i köket en morgon. Sedan kom en annan vän förbi tillsammans med sin jävla partner och jag bara. Snälla. Jag har ju gått sönder.

 

14e november har vi vårt första riktiga förlåtande samtal. I över en månad har jag bara velat att han förklarar varför. Jag tror aldrig jag fick ett svar, men jag fick sagt allt det jag hållit inne när jag försökt vara perfekt och snäll och tillmötesgående som partner. Äntligen allt. Sakerna han inte fattade att han gjort mot mig. Han sa förlåt för varje sak individuellt. Sen följde mycket interrelationsterapi oss emellan. Mycket är en dimma efter det.

 

I januari väljer jag någon annan över honom i mitt undermedvetna i en dröm och då känns det som jag vinner. I februari har jag slutat gråta. I april träffar jag honom igen och han är så annorlunda från hur han har varit. Han säger att han fortfarade mår dåligt över hur det blev ibland och jag gråter under täcket i två timmar tills han måste gå till jobbet och inte kan klappa mig i nacken längre.

 

Alltså. Fem år har jag känt honom nu. Jag älskar honom så mycket att. Tills slut slutar det spela roll vad och när man är. Tror inte jag hade en enda vän som inte sa att det enda sättet för mig att må bra igen var att släppa honom helt. Så jag åkte till honom och hade sex med honom :-)

 

Ok har tappat seriösa tråden nu men. Jag har gått vidare från den smärtan och jag ville bara prata om det en sista gång. Är det här ett kontraproduktivt inlägg? Hoppas man att jag släppte honom och aldrig såg tillbaka? Synd. Livet är inte en empowering indepency tale hela tiden. Ibland lär man sig om förlåtelse och konfrontation och diskussion istället.

 

Om 10 dagar fyller jag systembolagskund och bokar en resa. När jag började känslobloggen här så var jag avundsjuk och arg och besviken hela tiden. Nu är de min familj. Äntligen ska jag få hålla om dem igen.