Åh gud har så tråkigt. Hur slutar man dagdrömma. Det är kallt och allt jag vill ha är ett jobb för nu får det vara nog. Men aldrig, aldrig ens ett mail tillbaka. Jag tecknar, men vad spelar det för roll. Tecknar varje dag men det är inte jag som får beröm för det på familjetillställningar. Ingen frågar ens vad jag gör. De kanske redan vet. Jag gör naglar men ingen vill göra ett commitment till akryl (förståeligt). Jag tycker att jag har så många ambitioner, men det gör inte min familj. Pappa sa, "Vill du ens hålla på med design längre? Det verkar som att allt du vill göra är sitta med din laptop". Tack, jag njuter verkligen av min depression. Om du hade lärt mig att jag kunde berätta saker för dig så kanske du skulle vara uppdaterad på varför allt går baklänges.

 

Tänker alltid, tänk om jag inte är sjuk, och bara är fast i att tycka synd om mig själv? Men samtidigt mår jag så bra nu. Jag är motiverad varje dag men kroppen låter mig inte gå upp, gå utanför dörren. Jag står still och världen rör sig, i alldeles för många månader nu. Det kommer vara två år sedan studenten i sommar och jag har inte jobbat en dag sedan september 2014.