Hade en jättebra fölsis. Fick post hemifrån och samtal från min älskade. Jag lagar ny, invecklad, god(?) mat varje helg och utövar häxkonst i dess mest basala form. Jag köper smink i färgpektrumet ros till mauve och lägger dem varsamt, orörda, i min necesär tills jag kommer hem på höstlovet och får fucka ur med midjelångt hår och klackar. Lyssna: jag vill bara vara antitesen av en transman, men då krävs en väldigt central penis. Det är en hel grej men iallafall. I dokumentet som jag hoppas ska bi en bok en vacker dag hade jag skrivit en passage om detta som jag mindes som mycket mer kraftfull än den var nu när ag tänkte citera den här. Quelle surprise!

 

Jag går ca 8 km varje dag nu, pga verkstadens placering i relation till skolan. Med undanta av denna veckan har jag alltså fått mitt livs workout, nonstop. Ont i skenbenen. Ont i helfoten. Andfådd, trots att jag nästan slutat röka helt (gör undantag för stark ångest samt fest). Men sen, en dag då jag värmde händerna mot mina sidor: Ihåligheten. Minnet av mig som 17-åring som stiger ut ur duschen i E's gamla hus och ser min egen profil i spegeln. En knappnål. En vakuumförpackning. Och nu, igen: att man aldrig blir av med känslan att vara stolt när man går hungrig. För självklart måste man ju äta mer då man rör sig mer, proportionellt, men istället erbjuder vår skolan en middag i form av ostmackor klockan halv fem. Och jag, stolt, går till sängs vridandes.

 

Är det här en ätstörningsblogg? Vet inte. Såhär gär det till och jag tycker det är rättvist att berätta. Jag är medveten nog att veta vad som är rätt och fel men samtidigt sjuk nog att tycka att det är ju så skönt att det finns lättmjölk till kaffet.