GIck på klubb i fredags, vilket är ett okänt koncept som aldrig fallit mig in förutom i studentsammanhang. Men efter barhoppning stötte vi på vänners vänner och jag fick för första gången träffa ***** som jag beundrat och tydligen hade hon beundrat mig. I fem år har vi haft sju gemensamma nämnare och aldrig träffats, och hon ville ut, så då hängde vi med och blev ett gäng på ~10 pers som gick till "nefsen". Här är problemet, som ironiskt nog ockå inföll sig då jag senast var på klubb 2014: När man har en partner är klubb OMÖJLIGT. Zero appeal i någon typ av flört. Det tog endast totala 30 sekunder innan en man nonchalant tog tag i mig och tryckte mig mot hans skrev. När jag uppenbarligen vände mig ur hans arm och gick drog han tillbaka mig. Ingen. Chans. Sedan fick vi vår upprättelse när vi insåg att vi helt enkelt kunde ta scenen. Förlåt, alla som någonsin behövt se mig dansa.

 

Sen blev jag jätteförkyld bla bla. Idiotjag. Fattar typ inte att det är sommar för jag har inte haft någon struktur i mitt liv på två år och allt är bara en lång dröm av varierande toner. Saknar det jag alltid saknar, fruktar skoltid på okänd mark.

Blommar kreativt men vet att det jag gör inte är konventionellt i en konstmiljö, så lite rädd över konstskola är jag väl ändå. Men att skapande inte infinner sig på schema är ändå det minsta av mina prolem då jag för stunden försöker att inte tänka på att jag måste kunna få ett enkelrum på internatet pga säkerhet iochmed *transperson*, och att jag kommer behöva mejla mina lärare och berätta för dem vilket namn och pronomen de bör använda, och sen bara korsa alla möjliga fingrar för att de ska vara toleranta inför det. Tänk den om bara kunde vara nervös inför att skaffa vänner. Jag förväntar mig mordscenarion.

I vakan efter den största masskjutningen i USAs historia så kan jag inte mer än sörja dem som inte ens kan vara säkra på en plats specifikt utformad för dem, för att fira dem, under en månad då världen runtomkring oss låtsas stötta oss, och vara lättad att min partner fortfarande lever trots att han är trans och gay i ett land utan vapenkontroll.

 

Sluta mörda oss.

och så inatt fick jag nog och berättade allt för honom, om hur dumma tonårsjag ljög om allt för sympati och för att vara intressant, någon som han kunde rädda när dumma tonårshan hade ett savior complex. om hur han var först, och sist. om hur den enda mystiken runt mig är min egen tunghäfta och blyghet. och han sa att han inte kunde ha önskat sig en bättre pojkvän.

ända sen vi blev häxor blev livet härligt mysteriskt igen, man plockas upp av tankar på att saker och ting går att förenkla, och sen sitter man där bland idéer och det går hål på bubblorna en efter en.andra intresen: sekter. alltså när blir man något mer än en idiot som läser tomma teorier på internet och tror att den kommit på något.

 

har slutat dricka och röka och ska börja övningsköra och är livsplanerad med min älskade. vad tror ni att det hände sen?

Kommer skita på mig om jag måste mötas av ett enda till recept på Trendig Och Nyttig Mat på blogg.se!!!!

 

Har varit hemma i fyra dagar men det känns som en månad :-) fattar varför jag åker tillbaka så ofta, rymmer från det odrägliga långsamma livet här. Nu söker jag fler skolor och är tillbaka i onda, onda förväntan!! Annars då. Kan inte ens tycka att sprit är kul längre. Men kan tycka att jag är lyckligt lottad som har något long term.

Ok haha hade helt glömt bort att jag gjorde ett blogginlägg om sexual rejection under visiten? Obs: vi snackade om det senare och det var aldrig ett problem. Som vanligt. Återgår:

 

Hej! här är jag en månad senare, 4.30 på morgonen pga jetlag i en tom lägenhet där jag nästan alltid bor ensam nuförtiden. Anekdotiskt sett så var det såhär i usa: var sol kanske totalt 5 av 28 dagar, annars regn och moln men iaf varmt och fuktigt mvh the south. Åt god mat. Var på starbucks verkligen varje dag för det är allt som finns men jag klagar INTE pga iced green tea latte. Det där är cirka hela sammanfattningen jag ger till alla nyfikna släktingar och klasskamrater. Men utöver det, kära dagbok:

 

Jag vet vart ALLTING är. Det blir liksom bara jobbigare och jobbigare för jag bor där nu. Jag hittar bättre där än i stockholm. Jag kan kartlägga de närmsta kilometerna. Och vi promenerar och åker bil och håller hand. Vi köper mat och jag blir allt bättre på att prata med de evigt trevliga butiksbiträdena. Vi duschar tillsammans och vi somnar tillsammans och vi vaknar tillsammans. Vi ser på film och spelar spel och kollar i fotoalbum. Vi äter på restaurang och stävjar av hans panikattack framför fläkten i vårt rum. Vi går på hans jobbintervju (han fick jobbet) och vi fikar dag efter dag efter dag och går från grande till venti till trenta med extra is. Vi pratar hpd och 69 och misshandel. Vi gråter inför varandra och sjunger för varandra. I lördags kväll inne på Giant påpekade (amerikanska) mamma att det var min sista helg och hon sa "förlåt att jag tar upp det men jag kommer ju gråta också, det är mitt andra barn som åker" och hon sa meddela när du är i london och i göteborg. Hon sa, ett visum kostar 425 dollar. Hon sa, det är klart att du får bo här tills ni flyttar ut.

 

Hann vara tillbaka i göteborg i 3 timmar innan (svenska) mamma ringde och sa att jag behövde 1. ta ett lån 2. gå på diet 3. hon har rappat bort pärmen med mitt gymnasiebetyg, och sen öppnade jag ett brev från banken där de bad mig komma in och bevisa att jag inte håller på med pengatvätt pga du har ju faktiskt fört över 1000 kronor från ditt sparkonto när resekassan tog slut och det går ju inte för sig utan att du är kriminell. Och jag grät över att Sverige är så jävla korkat och styltat och inte kan låta mig jävla andas från 14 timmars resa och 37 timmars medvetande utan sömn innan det ska finnas problem igen.

Annars: jättekär

åker om en vecka. började packa och tvätta idag. har bokat upp mig varje dag fram till avresan för att det ska gå snabbt. och sen ska väl allt bli bra igen, om än bara för en månad. det är ca 26 grader där nu också vilket är :-) VÄLKOMMET!!! synd att man kommer se ut som ett vaxljus. men vad gör väl det längre.

Runt 2010 - 2013 var jag liksom BESATT av att allt i mitt liv skulle emulera ouppnåelig lyckosökning?? Läste bl*ck *scot tills de ickebefintliga sidorna veks. Den som ändå bara hade en VÅNING att vara olycklig i. Till vilken nytta? I ruttna Sverige där STOCKHOLM är någon slags metropol?? Vill man inte ta sig längre än från näst största staden i landet till huvudstaden? När jag träffar kompisar mår jag bara sämre. Hur kan höjden av humor i ett vuxet umgänge vara att hacka på varandras svagheter och brister och ta emot det med ett leende för att "bjuda på sig själv". Höll på att spricka i sömmarna när någon som inte skall nämnas vid namn igår påstod att sverige var "snäppet före". Vart? Vart är feminismen mainstream? Vart är segregationen slut? När ska de sluta spela den jättekonstiga fascistiska snutvärvningspropagandan från moderaterna på spotify?

 

Jag har varit så lycklig på egen hand. Jag har ett driv. Det går åt fel håll men jag gör sånt som gör mig glad för jag är ung och tänker inte spela in i Göteborgs ekorrhjul tills jag en dag vaknar och är en 45-årig akademiker med två katter. Jag åker om elva dagar och jag är så, så lycklig. Och så ser jag att solen lyser på den här sidan jorden också, så jag tror att det kan vara trevligt att hitta på något även här - fika som fika - och möts av mina vänner som bara vill prata om "haha vad löjligt kort han är jämfört med dig! :)" och "nä du tänker väl aldrig träna säkert". Och så går jag hem och luktar stadsdamm och ställer mig i duschen och gråter tills han smsar.

Läste mina gamla inlägg och hade gränsångest inför resandet förra gången ocks, precis som jag minns. Jag kom över det på någon dag nu. Blir mest nervös på ett bra sätt. Den långa, långa väntan som aldrig tar slut hur fort dagarna än går. Nåja. Det är ju nu man ska vara glad att man har något att se fram emot. Synd bara att jag har ONT I HELA JÄVLA KROPPEN!!!!!

 

Ok det jag tänkte säga iaf är att hoppas jag kommer ihåg att blogga mer denna resan för forna inläggen ser tragiska ut :-/ men jag har väl valt mellan upplevelse och dokumentation. Måste lägga mig ner nu hejdå

Ursäkta, jag försvann. När ingen tragedi infinner sig så gör inte skrivandets gåva det heller :-( mvh simpel. Har bokat resa och försvinner om två och en halv vecka. Fruktar gränsen återigen. Försöker tänka på det pappa har sagt, att enda sättet att vara 100% säker att man inte blir nekad inträde i landet är att stanna hemma. Och så kan man ju inte leva. Det som händer, händer. Men jag är så rädd för förhoppningar, alltid. Tänk om man ser fram emot den unga sommaren i sydstaterna och så hinner man knappt se flygplatsen innan man vänder om. Ska inte bjuda in såna tankar!!!! Har fått pepp av en annan vän som ofta åker till Kalifornien från Kanada och hon har sagt att allt kommer gå bra. Och jag vet ju hur det går till. Men, så rädd. Alltid, så rädd. Ska man kanske se det positivt att man har mänskligheten kvar? Fruktan inför auktoriteter? Eller är det politiskt inkorrekt. Åh, vem vet.

 

Har passat lyxkatten i två veckor och kom hem idag. Nu behöver inte varje rörelse innebära en undanflykt från klor som försöker leka med ens fötter. Onda, onda djur.

 

Mm. Vi hörs.

Försöker sticka snart igen. Nu ser det mindre ut som en välförtjänt paus hos en äventyrsam ungdom och mer som eskapism hos en lat vuxen. Men vad kan jag göra åt andra personers åsikter egentligen. Jag fortsätter framåt i min egen takt och så behöver vi aldrig mer ses en vacker dag. Då är jag gift och amerikansk.

Ja juste ang. sthlm: umgicks exklusivt bara med transpersoner och det var bäzt. Har nya kompisar. Finns ingen bättre gemenskap.

Så, förtydligande: Vi är ihop. Igen. Som om en vind av allt jag velat ha blåste mig till Stockholm där jag bara behövde sitta and let the blessings wash over me, osv. På alla hjärtans dag (medvetet? vem vet) sammanföll en rad händelser, mest att liquid courage infann sig. De senaste två månaderna har jag berättat för flera gemensamma vänner att jag kanske var förälskad, men hur säger man det till någon man sårade så mycket och som sårade en själv så mycket då. Någon man sedan dess lappat ihop saker med i en lång process av "vad var det som hände egentligen" och långa diskussioner och givmildhet och skam och att äga upp till det man gjorde då. Någon man kommit närmre än man någonsin var. Men jag skrev till honom. Skrev att jag hoppas att det inte är out of line och hoppas att det inte är fel tajming men jag hittar ju aldrig rätt tajming och jag vill bara kunna säga det utan 1000 ursäkter som förord så vill du gå ut med mig. Skrev det och skickade det en eller två timmar senare på en annan bar med två kompisar utan att informera dem om vad jag hade gjort. Höll handen mot jackfickan för att känna när mobilen vibrerar. "I would and I want to". Jag sa att jag har gått fram och tillbaka länge nu men jag vet vad det är. Han sa att han var bara rädd men om det här inte är romans så vet han inte. Och så levde de lyckliga. (Nä, jag la ner telefonen och umgicks som folk. Log hela natten.)

 

Skrev till Julia och berättade. Hon sa att det är ju så det funkar, man får ta det man vill ha.

 

Imorse hade kejsaren, evigt känslokall och svårt för komplimanger eller affektion, lämnat ett meddelande: "Wish you were here." Det är ändå det gulligaste en vän sagt till mig på väldigt, väldigt länge. Ord från honom är far and few, så jag drömde mig tillbaka till när han körde oss tre på motorvägen på väg till en födelsedagsfest med avskilda bostadsområden och plasttallrikar igen.

Är också tagen av att C ska skicka en sen valentines day-present till mig då jag kommer tillbaka från Stockholm. Kärlek är materiell!! Har tänkt att mitt bekräftelsebehov kommer från att inte ha blivit kysst förrän jag var 19 men då får det väl vara så då. Varför skulle man inte få värdesätta gåvor när man varit ful hela barndomen och sen när man fick ett grepp om sig själv runt 15 så spelade det ingen roll för ens roll var redan fastställd. Alltid rolig, aldrig snygg. Men det var väl ingen som var särskilt nöjd med sin image på guldhedsskolan ändå, so whatever. Sen började livet!

 

Vad pratade jag ens om. Blev väckt 10.30 av porttelefonen och blev vettskrämd. Släppte in en virrig mamma som alltid ska försöka rättfärdiga varför det blev som det blev, även nu, ett och ett halvt år senare. Jag är inte arg längre, så jag önskar att hon kunda släppa det, men hon är besatt av tanken att "bli kompis" med pappa igen, mannen som inte har några känslor förrän fem öl senare. Jag håller mig utanför. Sen gick hon och jag drog mig tillbaka till sängen och fällde några tårar över att göteborg är en håla och jag kommer inte ut snabbt nog. Men det ska hända. Det är inte en hypotes längre, jag och C pratar varje dag nu om hur det ska bli när vi bor ihop. Jag önskar att jag kunda vinna pengar och köpa en lägenhet till oss i village at leesburg. Han skulle må så bra där. Hoppas, hoppas.

Hej vad händer. Jag har passat en katt i två dygn och tjänat ett papp på det för hon är något slags praktexemplar av en maine coon i en överbeskyddande familj. Förstår verkligen inte katter. Hon ville bara slåss och skrämma livet ur mig.

 

Annarsch. Åker till Stockholm nästa vecka och myser på hippa söder :) skoja. Ska på födelsedagsfirande i helgen och måste köpa present (sprit). Brukade alltid vara irriterad på att alla mina vänner fyller år på våren och att man automatiskt blir utfattig då men som tur är har jag ju gjort mig av med hälften av mina vänner!! Hurra!! Nu ska jag bara lägga presentpengar på C. Ursäkta känslobloggen men kan känna att jag ändå vill dela med mig av positiva saker eftersom i verkligheten när det sker möten med mig och vänner så berättar jag nästan bara negativa eller neutrala saker om honom för att det är en bättre konversation, och ingen vill ju egentligen höra om vårt gull. Eller? Har man växt ur bitterheten om *ingen kommer någonsin älska mig så jag hatar alla par* etc. Kan inte avgöra var jag själv står på detta ämne, återkommer.

 

Men iallafall; Han skrev till mig iförrgår och uttryckte irritationen han känner angående hans mammas nya man (som också bor en kontinent bort och inte blivit given visum än), och hur hon reser till honom istället för att lägga pengar på sina egna livsnödvändigheter. (Jag sa inte att det är ju exakt det jag gör, lol.) Han sa "whenever she compares not seeing him for a long while to me not seeing you i just wanna tell her, but mom, we're actually in it for the long run". Jag kan tycka att han är orättvis men bortsåg från det för jag blev så tagen av det, *tönt*. The long run. Har skämts lite och tyckt att jag kanske är pinsam som tar min framtidsdröm med honom så seriöst, men varför skulle jag inte? Pappa har varit stöttande då han hört om våra planer. Det kanske är dags att stå upp för det man innerst inne vill.

 

Men på en vardagligare front har jag blekt och färgat min utväxt, tjoho! Och tappat en nagel. Ok, godnatt.

Känner till deras område så väl nu att jag åker på hela bilfärder i mina dagdrömmer. Från Leesburg till Ashburn via Belmont Ridge. Insidan av köpcentret och lerbron över motorvägen. Jag försökte verkligen ta in min gamla nostalgi också, så som jag pratat så mycket om att röka i kejsarens bil. Och så när vi gjorde det igen, hur håller man kvar den stunden för evigt? Jag var nöjd men inte nöjd nog. Allting tar ju slut någon gång, och den vetskapen bar jag på hela vägen. Vi pratar om att jag ska åka igen till våren och jag önskar att en av mina 40 jobbansökningar kunde resultera i någonting.

Jag är nog väldigt lycklig ändå. Jag hade aldrig några framtidsdrömmar innan.