igår, en kvalmig onsdag i virginia, friade jag till E efter lunch då vi stod utanför huset med varsin kopp kaffe. jag hade redan fegat ur två gånger under vistelsen. köpt blommor, stått tyst. jag sa, jag har något att fråga dig, och tog fram chiffonpåsen med egengjord silverringar ur innerfickan. 

E sa; är det här vad jag tror det är? jag sa, jag vill vara med dig för alltid. nu ska vi gå och passa in ringarna på lördag (jag gjorde E:s för liten). 

hörni. visst vore det vackert om bloggen slutade här? vi får se.

hej, nu har jag varit i berlin! och nu sitter jag på rummet i tidaholm och får vara ensam och andas lite. mina naglar har blivit så långa, vet inte varför det spelar så stor roll för mig. det ändrar hela självkänslan. avstår akrylnaglar för att mina egna håller sig så bra numera. nåja. flyttar om en vecka, åker till usa om två. höööö ok hade verkligen inte attention span för att skriva detta men kul att försöka föra logg över sitt jävla ekorrhjul idiot

fick inte möjligheten att söka visum. ville inte längre ha det den sista månaden - ville bara boka resa och sticka. och nu har jag gjort det! om mindre än en månad går jag på ett plan och kastar mig in i helveteslandet för en visit genom juni månad. satt i telefon med E och bokade, sen satt vi i tystnad. när ska man smälta det? allt känns alltid så overkligt.

 

nu öppnar vi allafall slututställning på skolan! pappen och hans tjej kommer upp och kollar ikväll, tjoho. ska föriktigt lägga fram att jag missar tidigare commitments pga nu ska jag dra iväg istället... hehe. varsågod!

gud, nu är vi så nära. låt mig kasta kortinfo på dig, datorjävel. har suttit på en hemlighet sen november och nu vill jag bara träffa min älskade.

 

vi gör performancekonst nu, i ett återfall av februariväder. jag väntar tålmodigt på att få utföra könsidentiteter under öppet hus. tills dess försöker jag göra klart 5 konstverk om dagen innan mina dagar i verkstan är slut. skolåret gick så fort, vi blev en stor familj och nu ses vi snart aldrig mer(?). jag och M har startat konstkollektiv pga båda är i göteborg, så det blir väl kul. inombords klöser jag på väggarna och vill vidare, framåt, utåt.snälla, nu måste saker ändras. nu måste jag göra mitt bästa. och det är svårt och arbetet för en bättre tillvaro är evigt och otacksamt men nu är det så vi alla lever. nu springer jag i ekorrhjulet och gör så mycket, så mycket för att distrahera från att hjärtat snabbar upp och magen vänder sig uppochner varje kväll då jag tänker på landet långt borta.

Kom på en låt på spotify och plötsligt blev det sommaren 2015 igen. När det regnade i tre månader och i danmark var det ångvarmt. Jag vantrivdes här som där och kunde bara tänka på hur våren i usa hade varit så mycket mer; varm, ny, spännande. En bil och en promenad. Men sommaren i Göteborg var bara fuktig och okänd och jag var nyss utkommen och obekväm i allt och alla. I fem dagar passade jag en lägenhet och försvann in i ett virtuellt hål där allt var underhållning men främst fick jag betalt; och de pengarna skulle prompt användas till att återvända till kontinenten.

 

Det var så blött den sommaren. Det var så blött och varmt och ensamt.

 

JAHA. Lever dag till dag i hopp om att undvika USA-politiken som ändå blöder in i mitt och E's liv i alltför snabb takt. Vi försöker prata om annat men hamnar snart där igen. Av mina vänner förväntas jag komma med någon slags debatt, som om jag diskuterar politisk moral och inte ångest med min partner. Vi pratar inte lagar. Vi pratar inte avtal. Vi pratar om att orka dag till dag. Vi pratar om att stå bakom varandra. Vi vill inte säga hans namn på vår egen tid.

 

Och så ska man ändå kunna sitta vid middagsbordet och skratta åt hur ful och korkad han är, som om man inte är livrädd. Alla mina senaste inlägg handlar om det, alla mina statusuppdateringar. Det är oifrånkomligt, ens för en dag.

hej och välkommen till ett inlägg i månaden. försöker föra logg för min egen skull. är i göteborg för julens skull och nu är det nytt år och jag måste ta framtidsbeslut. känner ångest inför här, inför där, inför hemma, inför vänner, inför skola. vill bara se min älskade.

god jul! jag har blivit förkyld igen courtesy av jag som vägrar bära halsduk när jag promenerar 4 olika 20-minutersintervaller varje dag. har utstått diverse humörsvängningar vilket jag antar är oundvikligt när man bor med och umgås med samma fyra personer varje dag. bra: pappa skickade en adventkalender på posten :'-( gulle. fick dyrt smink i sen bday gift av the love of my life och kommer få ännu mer dyrt smink till jul, tjoho!!

 

ok coolt

 

sparar all min riktiga skrivkraft till """boken""" som just nu är: knull? vem försöker jag imponera på. skönt att man fastslagit sin image som maffiaboss, finanspappa, maktsvin osv på skoly. fuck ok jag hade ju något eriöst att skriva om åhhhhh varför gör jag såhär mot mig själv

 

vaknar varje natt klockan 04.00 och undrar vart framtiden bär hän och ställs inför det oundvikliga valet mellan karriär och kärlek. hur b. när jag pratade med pappas flickvän om hur min vän tod inför detta kval, och subsekvent valt karriär, sa hon: "nä..... tror ungdomar verkligen att man måte välja?" och jag förstod att hon tyckte att det var fel alternativ. jag med. jag vill välja kärleken. men jag vill inte dra med mig studieskuld och 0 referenser. åhhh. rädda mig.

Ang förra inlägget: ja det blev ju fel sen som vi alla vet!!! Nu kan man ju gå runt och oroa sig över att sin partner ska behöva gå tillbaka in i garderoben för att hålla sig säker. Förra tisdagen var skolan så upprörd av alla rätta anledningar, men nu, en vecka senare, är Drumpf ett standardskämt hos alla som inte behöver gå runt med magen i fötterna. Jag har börjat röka igen. Panikångesten är alltid underliggande. Men, trösten ligger såklart mellan mig och E och att vi nu mer än någonsin intensivplanerar våran framtid tillsammans.

Jag var hemma på höstlov (tack folkhögskolan) fram tills idag. Sög åt mig staden och gjorde mer än jag orkade så att jag ska slippa gå runt och sukta efter shopping. Var ute två gånger, vilket bara är en ursäkt för att böga upp sig och få komplimanger. Skönt att jag har högt självförtroende trots könsdimma. Det var skönt att bli kallad rätt pronomen hela veckan (några undantag, men i förberedda sammanhang). Kom hem full igår och ringde E och vi pratade om domesticitet och valet. Den sa att om fel person vinner så flyttar den tillbaka till Kanada och gifter in mig i ett medborgarskap. Den sa nej men, seriöst. Jag blev varm i hela kroppen.

 

Skickade in min visumansökan i onsdags. Nu väntar vi sju månader.

Hade en jättebra fölsis. Fick post hemifrån och samtal från min älskade. Jag lagar ny, invecklad, god(?) mat varje helg och utövar häxkonst i dess mest basala form. Jag köper smink i färgpektrumet ros till mauve och lägger dem varsamt, orörda, i min necesär tills jag kommer hem på höstlovet och får fucka ur med midjelångt hår och klackar. Lyssna: jag vill bara vara antitesen av en transman, men då krävs en väldigt central penis. Det är en hel grej men iallafall. I dokumentet som jag hoppas ska bi en bok en vacker dag hade jag skrivit en passage om detta som jag mindes som mycket mer kraftfull än den var nu när ag tänkte citera den här. Quelle surprise!

 

Jag går ca 8 km varje dag nu, pga verkstadens placering i relation till skolan. Med undanta av denna veckan har jag alltså fått mitt livs workout, nonstop. Ont i skenbenen. Ont i helfoten. Andfådd, trots att jag nästan slutat röka helt (gör undantag för stark ångest samt fest). Men sen, en dag då jag värmde händerna mot mina sidor: Ihåligheten. Minnet av mig som 17-åring som stiger ut ur duschen i E's gamla hus och ser min egen profil i spegeln. En knappnål. En vakuumförpackning. Och nu, igen: att man aldrig blir av med känslan att vara stolt när man går hungrig. För självklart måste man ju äta mer då man rör sig mer, proportionellt, men istället erbjuder vår skolan en middag i form av ostmackor klockan halv fem. Och jag, stolt, går till sängs vridandes.

 

Är det här en ätstörningsblogg? Vet inte. Såhär gär det till och jag tycker det är rättvist att berätta. Jag är medveten nog att veta vad som är rätt och fel men samtidigt sjuk nog att tycka att det är ju så skönt att det finns lättmjölk till kaffet.

 

Ok ja. Jag tuffar på. Fyller år om tre dagar och har det rätt så bra ändå. Saknar mina föräldrar jättemycket pga aldrig firat födelsedag borta från dem lol :-/ Men har blivit lovad tårta av huskompisarna. Upplever diverse transrelaterade sorger varje dag. Men ÄLSKAR HALLOWEEN HERREGU

oj ok har ingen riktig uppdatering. var i göteborg förra helgen och saknar verkligen stan men gick DIREKT in i samma omgivningsdepression hemma i lägenheten. mörka katakomberna, en pappa som vill flytta ut mina saker. jag som lagar mat själv. sen var jag ändå ledsen över att åka därifrån igen. alltså? är det bara konventionellt? åhhhh får nerver för snart öppnar visumansökan sen är det 7-8 månader av tystnad. ska inte berätta för mina föräldrar eller vänner, ifall att jag får avslag. det är så många moment, så mycket som ska klaffa. klarar inte förväntan.